What I didn't know del 16.

Ojoj. Nu har det varit rejält tyst på inläggen i denna kategorin. Jag läste precis igenom det senaste inlägget och såg att jag hade skrivit att jag skulle belysa tiden på BB så det är väl det som gäller nu.

För det första kan jag informera er om att BB inte är stället det där man föder barn. Föder barn gör man på förlossningen och BB befinner man sig på efter att man fött barn.

Okej, let's go.
Jag har fött barn. Allt är sjukt skumt. Efter väldigt många timmar med intensiv smärta så är plötsligt allting lugnt och smärtfritt. Vi sitter på vårat rum på förlossningen, inga barnmorskor är där och i en filt har vi en bebis.
Jag har knappt något minne av att det stora i att det var en bebis där hade gjort något intryck på mig. Jag var helt borta. Jag kommer inte ihåg att jag hade en enda tanke.

Efter en stund kom iallafall en barnmorska tillbaks till rummet med den "beryktade" fikan man får efter man fött. Fikan bestod av O'boy och mackor och precis som alla berättat för en innan så är den där fikan helt fantastiskt god. Jag vet inte om det var symboliken i fikan som gjorde det eller helt enkelt det faktum att man inte ätit ordentligt på ett dygn.

Någon gång här så mäts och vägs bebis av barnmorskan och sen visar hon för oss hur man byter en blöja (jag kan sen innan, Chrille kan inte). Just ja, innan vi fick hjälp med den där blöjan hade bebis lyckats med bedriften att bajsa ner sig, mig och helt sin filt. Välkommen till världen!

Någon gång efter detta var jag tvungen att sätta mig ner då jag fick väldigt svårt att andas. Jag blir informerad om att troligtvis är jag så trött att jag inte orkar andas ordentligt. "Okej, jag kan tänka mig att sätta mig ner".

Efter ett tag är det dags att bege sig till BB. Jag i en rullstol, bebis i en konstig, gammal barnvagn och Chrille med all vår packning.
En våning upp med hissen anländer vi till BB. Uppskattningsvis har det gått 2-3 timmar efter bebis fötts.
En annan barnmorska visar oss till vårat rum. Bebis flyttas från barnvagnen till en liten plastlåda (typ som man ser på film), vi blir visade rummet och slutligen kommer barnmorskan in med en kanna vatten.
Sen säger hon:
-Ring på klockan om det är något.
Och lämnar sedan rummet.

Oooookej! Vi är själva i ett rum med en bebis! Vad gör vi nu? Ska ingen berätta för oss vad man ska göra nu? Fattar dom inte att vi inte kan ta hand om ett barn? Haaaaallå?
Chrille bäddar sin säng (som var betydligt skönare än min) och lägger sig. Jag gör detsamma.
Chrille somnar 0,7 sekunder senare (med ljudlig snarkning som bevis på det) och jag ligger där själv i natten och fattar ingenting. Om jag hade spekulerat skulle jag inte trott att det skulle bli några problem att somna efter 21 timmars barnafödsel och 50 vakna timmar. Det är det. Jag ligger där (till ljudet av snarkningar) med handen i den lilla plastlådan. Bebis känns så liten och ensam i sin lilla låda (som står bredvid min säng) och efter ett tag känns det mest naturligt att lägga bebis tillsammans med mig i sängen.
Så där ligger jag och skedar med en "någratimmarsgammal-bebis". Huuur skumt är inte det?

Någonstans under natten börjar bebis gör kväljningsljud. Jag blir orolig. Försöker väcka Christian. Ingen respons, Försöker väcka Christian igen. Fortfarande ingen respons.
Vad ska jag göra? Bebis kanske håller på att dö?
Jag ringer på klockan.
-Eeehhh bebisen ligger här och låter som han håller på att spy!!!
-Det är ingen fara. Han har bara svalt fostervatten.
-Ehhhh okej. Tack så mycket.



Jag fortsätter skeda med  "någratimmarsgammal-bebis" som nu även låter som han ska spy och lyckas väl kanske sova någon timme till slut iallafall.





Ojoj, det blev väldigt långt här. Jag fortsätter en annan dag..

What I didn't know del 15.

Jag hämtar lite inspiration från de Jennie tidigare "undrat" om och tänkte belysa första tiden med bebis lite.

Vi befinner oss i slutet av vad som känns som en evighet av krystande. Det svider som tusan i "den nedre delen" och vid varje värk bebis inte kommer ut känner jag att jag orkar verkligen inte ännu en värk.
Jag blir som besatt och känner att nu måste eländet ta slut. Jag börjar nu att krysta när jag inte har värk vilket barnmorskan informerar mig om att man inte får.
Nu känner jag ganska tydligt att något håller på att hända, något är på väg ut.
Efter kanske 2-3 värkar då bebis nästan är ute men när värken slutar åker in igen (det låter skumt, jag vet) så kommer han äntligen ut och jag fattar ingenting.
Jag kommer ihåg att jag inte fattade någonting och det första jag sa var "Vad hände?".
En person med mer koll kanske på direkten borde fattat att "Nu kom bebisen", jag tänkte bara att nu hände något och att det direkt slutar göra ont.
Från megamegaont till ingenting på 1 sekund!


Snabbt efter jag reagerat på att något hände kommer också bebis upp på min bröstkorg. Så där låg alltså helt plötsligt en bebis (hjälp!)! Han har inte sådär röd som jag tänkt mig utan ganska vit (vet inte varför) och ganska kletig.
Nu säger jag "Vad söt han är!" "Men vad äckligt han luktar!".

Söt? Kanske inte med facit i hand.

Jag tyckte just i den stunden att han var väldigt söt även fast han var vit, kladdig, en konformat huvud och verkligen luktade skitilla.
Lukten var lite instängt eller hur man nu ska beskriva. Unket kanske? Det kanske inte är så konstigt i och med att han legat därinne i massa äckligt vatten i nästan ett år.

Fräsch morsa?

Allt som hände sen på förlossningen är en stor dimma.
Jag skulle amma ganska snabbt där efter och det var typ som om barnmorskan förväntade sig att jag skulle veta hur man gjorde. Jag försökte själv (enligt typ efter hur man sett att det går till på film) men det gick inte så bra och efter lite positionsändring och hjälp lyckades jag i alla fall.
Sen tror jag att Christian skulle hålla honom.
Vi vågade knappt röra bebis då han var pytteliten och kändes hur ömtålig som helst så när vi skulle förflytta honom emellan oss visste vi inte hur vi skulle göra.
Det slutade med att Christian fick sätta sig i en stol och barnmorskan lyfte bebis från mig till Chrille.

Efter detta ska man föda fram moderkakan. Nu börjar barnmorskan snacka om att man åter igen ska krysta. Ordet krysta var inget ord jag ville höra just då men efter en ganska liten ansträngning (om man jämnför med vad man gjort innan) så kom den rackarns kakan ut.
Barnmorskan ville gärna visa upp den och använde ord som "Fin" och "Fantastisk" för att beskriva utseendet. Jag håller inte med.
Vi fick även ta med den hem om vi ville.
Vi avböjde det generösa erbjudandet.

Efter något stygn (gör inte alls ont) och ett krav på toalettbesök ("Du får inte låsa dörren, den måste vara öppen") var jag så trött att jag hade svårt att andas och fick sitta ett tag.

Någonstans här efter så märker jag att jag har något svart i ansiktet och bebis är också ganska svart.
Efter en kort stunds detektivarbete märker vi att bebis har bajsat i sin filt och är nu dränkt i bajs.
*Nyföddbebis-bajs är typ som svart kåda och är typ omöjligt att få bort.


Barnmorskan (tror jag i alla fall) hjälper oss att göra rent honom och sätter på honom en blöja (vi vågar inte byta en blöja på en sjukt lilla bebisen själva).
Vi väger (det borde vi gjort innan blöjan?) och mäter bebis och får sedan äta den omtalade brickan med smörsåsar.
Aldrig har O'Boy och macka smakat bättre!

Sen packade vi ihop hela familjen (bebis i någon skum barnvagn, jag i en rullstol och Chrille som packåsna) och åkte upp till BB.

Vad som händer på BB får vi ta en annan gång.

Inspirerad igen.

Jag kan inte påstå att önskemålen för nya delar av "What I didn't know" haglade men det finns i alla fall ett fan av följetongen som gav mig mycket inspiration för framtida inlägg.
Tack till Jennie för inspirationen! (http://jenniejonasson.wordpress.com/)

Håll utkik för nya delar inom kort!

What I didn't know del 14.

Det är nu det börjar.


Att vara gravid tillhör inte mina favorittillstånd. Alla är ju dock inte likadana på den punkten (vissa gillar det, mycket till och med).
Tillbaks till det jag skulle komma till. Man är gravid (länge) och tycker att det är ganska jobbigt. Man kan inte göra samma saker som innan, man sover dåligt, är svullen som en fotboll och så vidare.
Man räknar ner som en dåre (speciellt i slutet) och bara längtar järnet efter att graviditeten ska vara över och bebis komma.
Man har ingen aning om vad som väntar en (nu hade det passat med lite sån där skräckfilmsmusik typ som om någon blir jagad av hajen)!

Så graviditet slut (jippi), förlossning avklarad (halleluja) och bebis är äntligen där/här. På BB befinner man sig i världens bebisbubbla och 40 timmar utan sömn eller mat känns inte ens. Man behöver typ aldrig sova mer så länge man får mysa med sin bebis.

Det är någonstans när man är hemma igen, efter några dagar, det går upp för en (mig) att det här kanske inte alltid var så myspysigt som man tänkt så.

Det där mysiga man såg fram emot var bara några procent av ett dygn och resterande tid består av byta, mata, trösta, mata igen, sköta, trösta igen.
Bebis behöver roas även om man sovit 3 sekunder på 2 veckor.
Bebis vill äta (och skriker järnet tills den får det) när man kör bil och befinner sig i Tingsstadstunneln/på en full buss/äntligen ska få äta själv.

Man kommer snabbt på att inköp som amningskudde eller leksaker är ganska onödiga och det man behöver är plastad frotté (bajsläckage), kräklappar (säger sig själv) och en babybhörn/bärsjal (för att armarna någon gång ska kunna vara fria).

Trötthet och frustration ("varför skriker bebis?") har lett till följande reaktioner från min sida:
- Ligga och hålla för öronen när bebis skriker.
- Behöva gå iväg ifrån bebis en stund för att samla mig.
- Gråta.
- Gråta ännu mer.
- Skrika.

Det är dock fantastiskt också, ganska ofta också.
Känslan att ha en bebis sovandes på magen, hur löjligt stolt man blir av att någon helt plötsligt kan fokusera blicken, hur söt en bebis kan vara när den sover, hur man blir helt rörd av ett bebisleende.
Allt det är fantastiska gör att man orkar överleva allt som är jobbigt (nästan alltid, ibland måste man ändå hålla för öronen för att slippa höra mer skrik) men det fantastiska kanske bara tar upp 10% av dagen. Resten av dagen handlar om att hålla bebis hel, ren och mätt och sig själv vid liv.

Visst är det värt det värt det, absolut! Det bästa som har hänt!
Men i min (dröm)värld så trodde jag inte riktigt att det skulle vara så jobbigt/tufft/ansträngande som det ofta kan vara och man går inte runt och känner konstant lycka.

Det slutar inte vid förlossningen, det är då det börjar.

What I didn't know del 13.

Egentligen tycker jag att det är lite nördigt att länka men detta blogginlägg är i princip exakt så jag upplevde sista delen av min förlossning. Utan överdrift.


http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=1608382

Jag vet att jag redan skrivit om att det gör sjukt ont att föda barn men det är värt minst 1 inlägg till.
Vi kan nu då behandla den sista delen av förlossningen.
Jag är inte helt säker på att på att jag har rätt i det vetenskapliga i det hela men det spelar ingen roll.

Jag minns det som igår.
Klockan är nu cirka 15.30. Jag har varit på förlossningen sen 05 och efter jag fått epidural så jag har faktiskt haft ganska många timmar som varit helt okej. Jag har kunnat äta och vila.
Jag sitter på en pilatesboll  med överkroppen lutad på sängen och då börjar det göra ont.
Helt plötsligt hör jag liksom inte vad barnmorskan eller Chrille säger. Det gör så ont att jag inte kan koncentrera mig på något annat än det onda.
Jag berättar för barnmorskan att det börjar trycka neråt och att det gör sjukt ont.
Hon säger åt mig att lägga mig i sängen igen.
Nu någon gång blir jag undersökt och får veta att jag är öppen 9 cm vilket gör mig lite nöjd mitt i det onda. Det är bara en liten centimeter kvar. Det jag inte visste då var att det var nästan 6 timmar kvar tills bebis skulle titta ut.

Jag kan definitivt säga att det där fruktansvärda "trycket" är det absolut hemskaste med hela förlossningen. Det känns inte som någonting annat jag upplevt. Att jämföra det med någon slags hemsk tarmtömning är ett skämt.
Hur jag än försöker beskriva det kan man inte förstå om man inte upplevt det men jag får dra till med något.
Vi säger att det känns som någon försöker dra ut Mount Everst ur ens ändtarm.
Den värsta smärtan sitter just precis runt ändtarmen men det gör också jävligt ont i ryggen och resten av underkroppen också för den delen.

Smärtan är så hemsk att man säger saker som "Det går inte", "Jag kan inte", "Jag orkar inte".
Jag började tigga kejsarsnitt och fundera på att be om att bli sövd.
Trycket är konstant och sen när man får värk på det också så känner man som om kroppen håller på att slitas sönder.

Jag är trött, så sinnessjukt trött och mellan varje värk orkar jag knappt kommunicera.
Sen någonstans där i allt det onda så börjar dom där krystvärkarna. Det är också sjukt konstigt.
Även om man aldrig krystat innan så vill hela kroppen att man ska göra det.
Först vet jag inte hur jag ska göra.
Okej, krysta lyckas jag väl med det räcker liksom inte. Man måste krysta på ett sätt och ställe som man inte  ens visste om att man kunde/hade.

Jag ligger där och känner att det händer ingenting när jag krystar (för det känner man) och får ännu mer såna där tankar. "Det går inte", "Jag orkar inte mer". Jag är också ytterst kommunikativ gällande detta men får inte så bra respons på detta. Barnmorskan börjar liksom inte mesa med mig, hon blir typ arg och säger åt mig att skärpa mig.
Någonstans där blir min kropp typ besatt av något monster som gör att jag krystar och krystar som en galning.
Äntligen händer det något, det känner jag. Då introducerar vi nästa smärta!
Det svider, svider som om någon hällt något frätande över hela ens nedre regioner.
Denna nya smärta får mig att bli galen, nu måste den där bebisen ut! Jag orkar inte mer!
Man får ju bara krysta när man har värk så när värken slutar får man ligga där och vänta med sitt "tryck" och megasvidande. Jag krystar även fast jag inte har värk för jag orkar inte mer, barnmorskan säger att jag inte får.

Sådär håller det på typ 10 värkar och jag känner äntligen att något är på väg ut.
Helt plötsligt upphör all smärta men jag fattar liksom inte att bebis är född. Jag reagerar bara på att smärtan är borta.

Vissa säger att man glömmer bort att det gjorde ont direkt när bebisen är född.
Det gör man inte. Jag kommer aldrig glömma.


Oj det blev väldigt långt och jag känner ändå att jag var kortfattad, Haha

What I didn't know del 12.

Moralpolisen har utryckning, hela tiden.

När man får barn upptäcker man snart att många människor har åsikter och vad man gör eller inte gör.
Det finns någon slags norm för  hur man ska vara och vad man ska göra och avviker men från denna norm kommer folk ha åsikter om detta.
Det som är spännande med denna norm är att den är oerhört gammaldags. Man strävar efter att vara någon slags urmoder á la 50-talet.

Jag får bjuda på lite exempel för att förklara hur jag menar.

- När man får barn ska man helst avsäga allt som kan räknas som egentid.
Det är defintivt fult att vilja göra saker utan sitt barn. Om man vill skryta kan man verkligen inte föra fram att man varit på bio eller tagit någon öl utan snarare ska man säga "Jag har bara varit ifrån XX en timme sen hon föddes". Speciellt fult är att göra saker utan sitt barn när barnet är väldigt liten. Då är man en oansvarig förälder.

-När man får barn ska man sluta dricka alkohol.
Under denna kategori finns också att man ska inte sakna att dricka alkohol under tiden man är gravid.
Man ska gärna inte nämna att man druckit alkohol i sällskap av ens bebis om det inte funnits en sisådär 40 andra nyktra vuxna i närheten.
Man har ju ett barn nu, då vill man ju aldrig dricka mer.
Om man dricker måste vara oerhört tydlig med att få fram att "Nej, jag ammar inte idag":

-Man måste gå upp i ottan.
Det är helt okej att gå och lägga sig igen eller sova under dagen när bebisen sover. Det uppmuntras till och med. Det är väl okej att sova länge också om det varit en natt med en mycket vaken bebis.
Men att bara sova bort förmiddagen för att man inte är en morgonmänniska är ju inte helt okej.
Tydligen så ska man bli supermorgonpigg direkt när man fått barn och alla barn vill tydligen gå upp typ innan soluppgång.


Det som är spännande med moralpolisen är att man säger generellt inte att någon annan gör fel utan lyfter istället för att man själv gör "rätt".

Exempel:
-Jag hörde att du börjat träna igen! Jag vill också börja träna men jag känner att det är viktigare att tillbringa så mycket tid som möjligt med XX.

-Ska XX börja på dagis när han är 1 år?  Vi har tänkt att OO ska börja när han är 2 år. VI vill ju inte att han ska börja när han är för liten.

Det värsta med det hela är att jag märker vissa moralpolistendenser hos mig själv också.
För någon vecka sedan läste jag till exempel på en blogg om en tjej som gav sig 4 månaders bebis majskrokar som första mat och kände att detta faktiskt gjorde mig lite upprörd.

Även intressant inom denna kategori är att man behöver inte ens ha barn för att ha starka åsikter om hur saker ska vara.


Det tåls att åter upprepa, detta är en grov generalisering och stämmer således inte överens med alla människor.

What I didn't know del 11.

Angående det här med amning.
Jag hade nog inte lagt mycket tankeverksamhet på detta innan.
Jo visst, jag skulle amma och jag hade skaffat det jag läst att man "behövde".
Alltså amningsbh, linne, amningskudde och inlägg.

Så helt plötsligt har man fött ett barn.
Allt är helt snurrigt och man har inte koll på läget.
Då säger en barnmorska att man ska amma.
Okej visst, come on!
Den lille bebisen låg redan på mig (sen hans leverans till världen) och jag tänkte väl bara att det var att slänga dit honom på rätt plats.
Icke sa nicke, så enkelt var det inte.
Efter lite hjälp från barnmorskan och ändring av position så lyckades vi dock få till det.

Första 2-3 dagarna var det väl helt okej. Okej, man ammade typ konstant men allt annat är ju helt upp och ner också så jag hann nog knappt tänka på det.

Väl hemma, mjölken "rinner till" (som det heter så fint). Jag kan inte sova utan har ont ont ont!
Mjölken fullkomligt sprutar så fort man ammar.
Handduk under bebis och hushållspapper i handen var nödvändigt.
Sängkläderna nerdränkta med mjölk.
Byter sängkläder varje dag i några dagar men kommer sen fram till att det är ohållbart.

Jag fattade äntligen varför dom där amningsinläggen var så viktiga.
Ont gör det också, både när man ammar och inte ammar.

Amningen blir superstressande. Jag vill inte lämna hemmet mer än max 2 timmar för då vet jag att jag måste amma och amma offentligt känner jag mig inte helt redo för ännu.
Och är man mot förmodan inte hemma när det är dags att amma får man blixtsnabbt en galen bebis och stress som leder till panikångest.

Det blir ju bättre, ganska snabbt också.
Efter ett tag så är det inte mjölk överallt längre och man kommer fram till för att kunna överhuvudtaget vistas utanför hemmet måste man komma över det där med att amma offentligt.
I början sätter man sig typ i ett mörkt hörn och försöker skyla sig så mycket det bara går, efter ytterligare ett tag så orkar man inte riktigt bry sig så mycket.
Okej, man slänger inte bara fram en tutte vart som helst men man orkar inte svepa in sig i en filt varje gång det är dags.

Det är jobbigt att amma.
I början är det matdags typ varannan timme, dygnet runt.
Sen kanske det är 3-4 timmar mellan dagtid och som ni nu har märkt, lite mer sällan nattid.
Bebisar har en tendens att alltid vilja ha mat när man ska sätta sig och äta eller behöva gå på toa eller sitter i bilen och inte kan stanna.
Tyvärr går det inte heller att be bebis att vänta tills det passar bättre heller om man inte är döv för panikgalningbebisskrik.
Det är också jobbigt att vara den enda som duger när det är matdags och man är supervråltrött eller bara inte har någon lust att släppa det man håller på med.

Men visst, när man lärt sig hur man gör och det inte blir mjölksprutattack längre så kan det definitivt vara mysigt att amma.
Man får ofta supergo ögonkontakt med en mysig bebis under tiden och ibland när man ligger i sängen och bebis somnar mot ens kropp så kan man nästan explodera av kärlek.

What I didn't know del 10.

Att gå bananas får en ny betydelse gällande shopping när man ska ha/har en bebis.

Jag frågade min vän google många gånger under graviditeten vad man behövde köpa inför kommande bebis.
Jag skrev listor och började helt galet tidigt vilja köpa saker.
Jag lyckades dock hålla mig till efter mitt ultraljud med att köpa någonting och då blev det bara en body och ett par byxor.

Sen var jag faktiskt duktig och köpte ingenting (förutom barnvagn) innan vecka 30.

Men sen kom jag igång.
Allt var så viktigt att ha.
"Jag måste ha en amningskudde"
Även fast jag aldrig hade ammat och inte riktigt vet varför jag behövde det.
"Vi har inte köpt ett babygym ännu"
Fast Elias hade ingen nytta av det innan han var 2 månader ändå.


Jag tror jag lyckades köpa allt på mina listor innan han kom och tur var väl det för annars hade världen gått under.
Nu i efterhand fattar jag inte varför.
1. Man kan ju faktiskt köpa saker efter barnet är fött också.
2. Man har ju ingen aning om vad man faktiskt behöver innan bebisen kommer.

Nu efter Elias vill jag köpa grejer till honom hela tiden.
Jag går runt och ska hitta grejer till mig själv men det slutar alltid med "en söt body" eller liknande.
Jag säger ganska ofta till Chrille.
"Vi måste köpa XX till Elias"
"Elias behöver verkligen XX!"

Förra veckan behövde han ha allt som kan behövas inför han ska börja äta mat, panikbråttom!
Allt köpt fast han ska inte börja med mat på ett tag ändå.
Snart måste han ha en lekmatta och en gåstol.
Fast han kan ju inte ens sitta ännu.

Turligt nog har jag lärt mig att sansa mig lite i alla fall, men bara lite.

What I didn't know del 9.

Det är inte lika ball när man har en bebis!

Okej, det är ball på ett helt annat sätt och den där superdupermonster-kärleken jag känner för Herr Mini-Lindberg är sjukt häftig men det är inte som förut.

Även om jag hade ambitionen att bebis kan hänga med i princip överallt man ska och att det bara är bra för bebis att vara i folkliga och ljudliga miljöer (vilket jag fortfarande vidhåller) så är det inte samma sak.
Bebis hamnar lätt ur "synk" om allt inte är som vanligt och har svårt att äta och sova vilket i sin tur leder till ledsen bebis.
Ledsen bebis betyder generellt inte jättekul och kan vara en sak som inte riktigt underlättar en nice kväll.

Det är ganska ofta svårt att genomföra en hel måltid utan att bli avbruten till exempel.
Spontana utgångar/AW/skojigheter blir mycket svårare. Planering is key.

Don't get me wrong!
Jag hade inte valt bort honom för någon slags ball/galej/party/tjoho men att ha med honom är inte riktigt lika ball.
I alla fall inte ball på samma sätt.

What I didn't know del 8.

Det tar en jävla tid att baka en bebis!
Man är ju gravid i 40 veckor eller 280 dagar eller hur man nu vill se det.
O visst, man fattar väl att det är lång tid, men hur satans långt tid det är är ju helt galet.

En vinter, vår, sommar och till å med lite höst hann jag med innan det var färdigbakt i magen.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hade 100 dagar kvar och fick för mig att "nu är det inte så lång tid kvar", men JO, 100 dagar går också sjukt långsamt.

Det är ju som att gå och vänta på julafton i typ ett år.

Nu i efterhand om jag hör att någon är gravid i en viss vecka kan jag tänka "Oj, hon har ingen aning hur fruktansvärt långsamt denna tiden kommer gå".

Blir det ett barn till hoppas jag inte att jag får reda på det förrens typ en vecka innan det föds så går tiden i alla fall fort.

Chrille lyckades ta en bild på min graviditet-räknare på datorn
precis när det blev 100% klart.

24192000 Sekunder.. 403200 minuter.. Det är lite tid det..

What I didn't know del 7.

Efter att ha sett tusen filmer där folk föder barn är man ju övertygad om att det första som händer när det börjar bli dags för barnafödande är att vattnet går.

Efter att ha läst lite angående det där med förlossningar blir man dock varse om att så generellt inte är fallet utan sker bara i 10% av fallen.

Jag var lite stressad inför att detta eventuellt kunde hända mig. Jag tänkte mest praktiskt, tänk om det händer i bilen eller bland folk? Ska man torka upp? Eller kanske skylla på att man spillt?

Efter att uttryckt denna oro för min barnmorska försäkrade hon mig om att förmodligen händer inte detta och jag skulle lugna ner mig,

Okej, oro borta, det skulle inte hända mig.

Men det gjorde det ju självklart.

Den 5/10 var det beräknat att Elias skulle komma, men ingen bebis så långt ögat kunde nå.

Vi gick och la oss, Chrille somnade och jag tänkte väl göra detsamma när 00.05 jag liksom känner att det "ploppar till" och av någon konstig reflex flyger jag upp ur sängen och jag känner typ som ljummet vatten rinna ner för benen.

Jag går på toa och konstaterar väl ganska snabbt att det borde varit vattnet som gått.

Vi kan hoppa alla detaljer för det blir för långt annars men det jag skulle komma till är att:

Efter vattnet väl gått så fortsätter det liksom att "gå" hela tiden.

Helt plötsligt kommer det liksom typ en deciliter fostervatten rinnande igen och igen och igen.. 

Utan någon som helst förvarning.

Praktiskt är detta ganska jobbigt. 

Efter ett besök på förlossningen fick jag något som måste kallas för vuxenblöjor samt plastad frotte att sitta på i bilen och ha under mig när jag sov.

Åter hemma var en dusch det första som hände för man känner sig liksom inte fräschast i världen efter vattenavgång.

News for me iallafall.

What I didn't know del 6.

När man blir gravid blir man tjock!

Ja okej, jag fattade väl att man får en mage (även om storleken på denna kan kännas absurd också), men att man blir tjock all over var jag inte lika beredd på.

En sisådär 10 kg plus är väl absolut den minst man får förbereda sig på och lyckas man med bara det är man grym.
Helt plötsligt är det inte det magen (som man tror) som hindrar en från att komma i sina gamla kläder utan låren och rumpan.
Sen slänger vi på några extra kilo vätska som placerar sig överallt, typ i ansiktet och på armarna och man är all set

Jag har tyvärr inga bra bilder (som jag vill visa) som visar skillnad förutom magen.

What I didn't know del 5.

Jag förstod att när man får en bebis innebär detta att man måste hantera en hel del mer kroppsvätskor (som inte är ens egna) än vanligt.
Ja, blöjbyten och spyor här ju numera till vardagen.

Men en sak jag inte var beredd på var snor. Jo visst självklart är man ju medveten om att barnet kommer att vara snorigt men hur man hanterar detta var en nyhet.

Elias blev förkyld när han var ganska liten och flera nätter låg jag bara och tittade på honom oroligt när han andades ansträngande genom sin täppta näsa.
I och med att bebisar inte kan snyta sig själva så är det inte sådär jätteenkelt att få bort snoret.

Först fick jag rådet att ge honom kokssaltlösning i näsan (små bebisar ska tydligen inte använda näsdroppar).
Detta hjälpte väl inte speciellt mycket, han nös lite och det blev lite bättre.

Hehe. Nässug.

Sen sa BVC att jag skulle köpa en nässug.

En nässug är alltså en grej där man suger ut snoret ur bebisen näsa.
Där går min gräns!
Asså, vi köpte den och har använt den men det är inte jag som använt den utan den saken har Chrille fått ansvara för.

Det är någonting med tanken och ljudet av att suga snor som inte ens mitt största mammahjärta klarar av.

För övrigt, varför heter det "Näs-Frida"? Vem är Frida och varför vill hon ha en snorsugare uppkallad efter sig?

What I didn't know del 4.

Det gör ont att föda barn!

Okej, man vet väl redan att det gör ont att föda barn. Det har man ju alltid fått höra!
Men HUR ont det faktiskt gör, det har man inte fått höra.

Vi ska inte ta en förlossningsberättelse här (kanske längre fram), men sammanfattningsvis finns det absolut ingenting som gör ens i närheten så ont som det gör att föda barn (och då tar jag inte i).

Be afraid, be very afraid!

What I didn't know del 3

När man får barn behöver man en barnvagn och någonstans under graviditeten är det dags att börja kolla efter en. Jag (och många andra) börja fundera på denna saken väldigt tidigt.

Då får man höra (via familjeliv) att leveranstiderna på vagnar kan vara väldigt långa så de gäller att vara ute i tid, gärna typ strax efter positivt graviditetstest.

Men det är ju inte riktigt så lätt som man tänkt sig...

På söndagar är Babyproffsen fullt av gravida+partner som klämmer, känner och går runt i butiken med vagnar. 

Dom flesta är oftast inte speciellt gravida så jag misstänker att nu när man generellt har lagt sena lördagskvällar i alkoholdimma åt sidan får man helt enkelt roa sig med att kolla på vagnar.

Vagndjungeln kan göra vem som helst svettig. Svängbara eller fasta hjul, mjuk eller hårdlift, ja det gäller att bestämma sig på en sådär tusen olika punkter.

Sen måste man ju kolla hur den känns att köra, om den får plats i bilen och hur lätt den är att fälla ihop.

Sen kommer vi till en sådär 700 olika färger man kan välja på.

Vår vagn, fast i en annan färg.

När man först ändrat sig ett gäng gånger och tillbringat varje söndag i månader på Babyproffsen och till slut bestämt sig så är man inte ens klar.

Skötväska, åkpåse, bilbarnstoladapter.. Jag kan fortsätta..

Gällande oss, vi bestämmer oss och beställer typ i vecka 25. 

12 veckors leveranstid är ju inte ovanligt och tänk (ja tänk) om barnet föds för tidigt!!!

En vecka senare är vagnen levererad.

What I didn't know del 2.

Vill du bli dumförklarade eller känna dig som en idiot? Isåfall låt mig introducera dig till familjeliv.se. 

Vi tar det från början.
Helt plötsligt är jag gravid och känner inte riktigt att jag har koll på vad som händer. Vad gör jag då? Jo, googlar självklart! 
I princip oavsett vad jag än googlar är det första som kommer fram någon som har ställt exakt samma fråga på familjeliv. 
Familjeliv.se kallar sig Sveriges största familjesida och är alltså en hemsida med fakta och forum gällande allt som har med familj att göra. 
Forumet är mycket välbesökt och främst det folk som ställer olika frågor för att få tips och råd från andra medlemmar. 

Åter till det jag skulle komma till. 
Vi har ett exempel, jag ställer frågan "ont i magen vecka 15" för att jag är orolig.
Troliga svar på detta blir följande. 
"nej, du håller på att missfall. Alla jag känner som haft ont i magen har fått missfall".
"ring barnmorskan direkt imorgon, något är fel, det vet ja",

Ett annat exempel. 
Jag är gravid och drack en klunk lättöl igår, är det någon fara?
"idiot, folk som du borde inte få skaffa barn!"
"det finns en stor risk att ditt barn kommer födas med hjärnskador".

Andra "visdomar" från familjeliv kan vara:

"En av föräldrarna måste alltid vara nykter fram tills barnet är minst 18"

"Vill man ha egentid borde man aldrig skaffat barn"

"Har du fött barn med kejsarsnitt har du egentligen inte fött barn på riktigt"

Det är inte ofta en fråga som besvarats på familjeliv har lett till minskad oro från min sida. Innan jag och sidan hade en relation var jag inte rädd för missbildningar, plötslig spädbarnsdöd eller farliga vagnar. 
Efteråt var jag orolig så fort bebisen inte sparkat på 10 minuter. 

Andra personer som fått barn samt min barnmorska förbjöd mig i princip för att gå in på sidan när jag berättat att jag gjort det.

Jag har ofta undrat vad det är för slags människor som roar sig med att få andra människor att känna sig oroliga eller som dåliga människor. Jag har inget svar på det, dom finns iallafall överrepresenterade på familjeliv.

Epilog.

Självklart är inte alla människor på familjeliv som ovan beskrivet utan det finns fullt normala mycket trevliga människor som kan ge bra svar på frågor och som går att diskutera med. Det gäller bara att kunna sortera bort alla dessa inte så hjälpsamma svar vilket man kanske inte är grym på när man är ny i gamet.

Familjeliv alltså inte endast djävulens påfund, bara nästan.

What I didn't know del 1.

Jag tänkte införa ett nytt (förmodligen) återkommande inslag här på bloggen, nämligen dela med mig om sådant som jag inte visste innan jag blev gravid eller fick barn.

Jag vill dock betona att jag inte anser mig vara någon expert och att det jag skriver endast är hur jag upplever/upplevt det plus att det finns en överhängande risk att det kan vara mer än en smula humor i det hela.

Nog sagt, här kommer del 1.

Bajs, helt plötsligt kretsar väldigt mycket om bajs och det är okej att prata högt om det. Främst är det mellan föräldrar.
"När bajsade han senaste?"
"Hur såg bajset ut?"
"Var det grönt?"

Till bebisen:
"Vad mycket du har bajsat!"

På BVC:
"Hur ofta bajsar han?"

I mammagrupper:
"XX bajsar bara en gång per dag, hur ofta bajsar XX?"

Jag har nog använt ordet bajs mer dessa 3 månader är totalt tidigare i mitt liv.
Man får bajs på hjärnan (ej bokstavligt) helt enkelt.

PS. Det är endast okej att prata om bebisens bajsande!