What I didn't know del 14.

Det är nu det börjar.


Att vara gravid tillhör inte mina favorittillstånd. Alla är ju dock inte likadana på den punkten (vissa gillar det, mycket till och med).
Tillbaks till det jag skulle komma till. Man är gravid (länge) och tycker att det är ganska jobbigt. Man kan inte göra samma saker som innan, man sover dåligt, är svullen som en fotboll och så vidare.
Man räknar ner som en dåre (speciellt i slutet) och bara längtar järnet efter att graviditeten ska vara över och bebis komma.
Man har ingen aning om vad som väntar en (nu hade det passat med lite sån där skräckfilmsmusik typ som om någon blir jagad av hajen)!

Så graviditet slut (jippi), förlossning avklarad (halleluja) och bebis är äntligen där/här. På BB befinner man sig i världens bebisbubbla och 40 timmar utan sömn eller mat känns inte ens. Man behöver typ aldrig sova mer så länge man får mysa med sin bebis.

Det är någonstans när man är hemma igen, efter några dagar, det går upp för en (mig) att det här kanske inte alltid var så myspysigt som man tänkt så.

Det där mysiga man såg fram emot var bara några procent av ett dygn och resterande tid består av byta, mata, trösta, mata igen, sköta, trösta igen.
Bebis behöver roas även om man sovit 3 sekunder på 2 veckor.
Bebis vill äta (och skriker järnet tills den får det) när man kör bil och befinner sig i Tingsstadstunneln/på en full buss/äntligen ska få äta själv.

Man kommer snabbt på att inköp som amningskudde eller leksaker är ganska onödiga och det man behöver är plastad frotté (bajsläckage), kräklappar (säger sig själv) och en babybhörn/bärsjal (för att armarna någon gång ska kunna vara fria).

Trötthet och frustration ("varför skriker bebis?") har lett till följande reaktioner från min sida:
- Ligga och hålla för öronen när bebis skriker.
- Behöva gå iväg ifrån bebis en stund för att samla mig.
- Gråta.
- Gråta ännu mer.
- Skrika.

Det är dock fantastiskt också, ganska ofta också.
Känslan att ha en bebis sovandes på magen, hur löjligt stolt man blir av att någon helt plötsligt kan fokusera blicken, hur söt en bebis kan vara när den sover, hur man blir helt rörd av ett bebisleende.
Allt det är fantastiska gör att man orkar överleva allt som är jobbigt (nästan alltid, ibland måste man ändå hålla för öronen för att slippa höra mer skrik) men det fantastiska kanske bara tar upp 10% av dagen. Resten av dagen handlar om att hålla bebis hel, ren och mätt och sig själv vid liv.

Visst är det värt det värt det, absolut! Det bästa som har hänt!
Men i min (dröm)värld så trodde jag inte riktigt att det skulle vara så jobbigt/tufft/ansträngande som det ofta kan vara och man går inte runt och känner konstant lycka.

Det slutar inte vid förlossningen, det är då det börjar.