Angående det här med amning.
Jag hade nog inte lagt mycket tankeverksamhet på detta innan.
Jo visst, jag skulle amma och jag hade skaffat det jag läst att man "behövde".
Alltså amningsbh, linne, amningskudde och inlägg.
Så helt plötsligt har man fött ett barn.
Allt är helt snurrigt och man har inte koll på läget.
Då säger en barnmorska att man ska amma.
Okej visst, come on!
Den lille bebisen låg redan på mig (sen hans leverans till världen) och jag tänkte väl bara att det var att slänga dit honom på rätt plats.
Icke sa nicke, så enkelt var det inte.
Efter lite hjälp från barnmorskan och ändring av position så lyckades vi dock få till det.
Första 2-3 dagarna var det väl helt okej. Okej, man ammade typ konstant men allt annat är ju helt upp och ner också så jag hann nog knappt tänka på det.
Väl hemma, mjölken "rinner till" (som det heter så fint). Jag kan inte sova utan har ont ont ont!
Mjölken fullkomligt sprutar så fort man ammar.
Handduk under bebis och hushållspapper i handen var nödvändigt.
Sängkläderna nerdränkta med mjölk.
Byter sängkläder varje dag i några dagar men kommer sen fram till att det är ohållbart.
Jag fattade äntligen varför dom där amningsinläggen var så viktiga.
Ont gör det också, både när man ammar och inte ammar.
Amningen blir superstressande. Jag vill inte lämna hemmet mer än max 2 timmar för då vet jag att jag måste amma och amma offentligt känner jag mig inte helt redo för ännu.
Och är man mot förmodan inte hemma när det är dags att amma får man blixtsnabbt en galen bebis och stress som leder till panikångest.
Det blir ju bättre, ganska snabbt också.
Efter ett tag så är det inte mjölk överallt längre och man kommer fram till för att kunna överhuvudtaget vistas utanför hemmet måste man komma över det där med att amma offentligt.
I början sätter man sig typ i ett mörkt hörn och försöker skyla sig så mycket det bara går, efter ytterligare ett tag så orkar man inte riktigt bry sig så mycket.
Okej, man slänger inte bara fram en tutte vart som helst men man orkar inte svepa in sig i en filt varje gång det är dags.
Det är jobbigt att amma.
I början är det matdags typ varannan timme, dygnet runt.
Sen kanske det är 3-4 timmar mellan dagtid och som ni nu har märkt, lite mer sällan nattid.
Bebisar har en tendens att alltid vilja ha mat när man ska sätta sig och äta eller behöva gå på toa eller sitter i bilen och inte kan stanna.
Tyvärr går det inte heller att be bebis att vänta tills det passar bättre heller om man inte är döv för panikgalningbebisskrik.
Det är också jobbigt att vara den enda som duger när det är matdags och man är supervråltrött eller bara inte har någon lust att släppa det man håller på med.
Men visst, när man lärt sig hur man gör och det inte blir mjölksprutattack längre så kan det definitivt vara mysigt att amma.
Man får ofta supergo ögonkontakt med en mysig bebis under tiden och ibland när man ligger i sängen och bebis somnar mot ens kropp så kan man nästan explodera av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar