13 sekunder.

Ungefär så mycket tid har jag haft ledigt idag.
Har sovit lagom (jippi), vaknat förkyld (för 17.e dagen) och jobbat massa timmar i delikatessen. Samtidigt i mitt hem fick vi (Chrille) iväg bebis till läkaren där det konstaterades att han hade öroninflammation. En veckas feber, en månads hosta och massa dagar förkyld/trött/grinig bebis fick helt plötsligt en riktig förklaring. Jag fick även bekräftat att jag är en dålig mamma som låter min stackars unge gå omkring med megaöroninflammation i typ en vecka då för att inte vara en "sån" som springer till läkare hela tiden. Från och med nu ska jag anställa en personlig läkare på heltid (med 24 timmars jour).

Efter mina första 5 dagars praktik i delikatessen är det imorgon dags för första dagen i köket (kul) och efter det tar jag och bebis långhelg och kurerar oss till toppform igen.

Synd om mig.

Idag kan lätt räknas som en riktig skitdag och detta utan någon egentlig anledning. Jag kan bara konstatera att jag inte är på mitt bästa humör idag och mest av allt skulle vilja gå och lägga mig nu. Det är dock inget lämpligt alternativ så nu gäller det att komma på bättre tankar.
Jag tänkte satsa på att tvinga iväg mig och träna (motivationen vart är du?) och sen bjuda mig själv/bli bjuden på något sjukt gott till middag. Om inte det funkar planerar jag på att trycka i mig sinnessjuka mängder choklad och lägga mig kl 21.00.
Sååå mycket att se fram emot, såååå mycket!

Lägg ägg.

Inte nog med att när man har en bebis i 1-årsåldern så är denne konstant förkyld, det är även jag. Det är uppenbart att allt pussande på bebis inte gör under för immunförsvaret och kanske borde upphöra men sånt tänker man ju inte på när man vill bebismysa. Efter mer än en vecka av halsont vid uppvaktning och allmän förkylning känner jag mig ganska klar med detta. I eftermiddag är jag helt kurerad och kan träna. Imorgon när jag vaknar mår jag oförskämt bra inför en dag på jobbet.

Personal shopper.

Såna där grejor som att köra kundvagnar, det behöver inte jag sköta själv längre. Det gäller att uppfostra sina barn så att dom sköter slitgörat.

Det var bättre förr.

Jag är den småbarnsföräldern som lider mest av alla av avsaknaden på sovmornar. Jag anser att det är en långdragen, hemsk form av tortyr att aldrig få sova hur länge man vill.
Att i ett villaområde med massvis med barn även vara det första huset där en lampa tänds gör saken bara liiiite för mycket.

Jag ska inte misströsta alldeles för mycket.
Det blir tydligen bättre när bebis är typ 4 år.
Det känns ju grymt att vara den första i Storgöteborg som får läsa Gp pärm till pärm.
Det är fantastiskt att fixa med tvätten innan ens en strimla solsken synts till.
Att få uppleva bebis riva ut allting ur bakartikellådan såhär tidigt är supermysigt.

Är det dags att ta en lur snart?

Precis som sin far, alltså en skit.

Den där ungen han hånar mig. Jag står natt och dag (kanske lite överdrift) och lagar fantastiskt mat (även detta kanske överdrift) till hela familjen. Det serveras allt från lax och korv stroganoff till dagens cannelloni och det är för det mesta samma visa. Man tar några tuggar för att stilla den värsta hungern och sedan vägrar man äta.
Istället så:
- Slänger man mat på golvet.
- Slänger man bestick på golvet.
- Försöker man ta sina föräldrars mat.
- Försöker man mata sina föräldrar.
- Tar man sina föräldrars bestick.
- Vrålar man.
- Skriker man.
- Gråter man.

När man själv försöker inta middag kan någon (eller alla) av dessa aktiviteter vara åtminstone liiiiite störigt.
Nu kanske jag tog saken till sin spets för ibland äter han faktiskt mat, och detta även med god aptit, men om jag vore en spelare hade jag inte blivit en rik kvinna genom att sätta pengar på att ungen ska äta.

Så mat funkar alltså inte meeeen det finns något annat, nämligen frukt!
Precis som sin far är en han är stor fruktoman.
Hans far kan sluka en ask vindruvor på vägen hem från affären, 5 clementiner på 33 sekunder och 12 plommon under tiden en normal människa hinner blinka. Hans son är alltså likadan! Kanske inte riktigt lika snabb och i lika stora mängder hittills men kärleken till frukt finns där och den är stor.
Varje dag är jag tvungen att se dom två tillsammans dela på en vindruva eller ta ett bett från ett gemensamt plommon och befinna mig utanför gemenskapen.
Glädjen i Chrilles ögon när han får introducera sin son för en ny frukt är enorm och något som jag inte kan förstå.
Fy sjutton, they make me sick!

Vila sig i form.

Jag var ovanligt sliten efter 2 kvällar med kvällsarbete och lite för lite sömn. Det faktum att bebis vaknade med megahög feber inatt och behövde skötas bidrog även det lite till den slitna känslan.
Din lille rackaren bjöd dock på lite sovmorgon i morse men min slitna uppenbarelse var ändå inte nöjd. Efter några få timmar uppe ur sängen bestämde den lille rackaren sig för att ta lunchlur och jag gjorde detsamma. En sisådär 2 timmar senare vaknade jag i något skick som nog nästan kan kallas för utvilad. Fantastiskt!

Nu planerar vi fredagsmys och funderar på ett besök till affären är nödvändigt för att det ska bli riktigt festligt. Till min och alla coolas (pensionärers) glädje börjar ju "På Spåret" ikväll och denna fantastiska stund kan ju inte gå obemärkt förbi. För att verkligen lägga till 200 pensionärspoäng till funderar jag på om kvällen behöver sig en ostbricka?
Döm inte mig för hårt i min ålderdom, jag måste ju faktiskt få sätta mina nya ostkunskaper på prov.

Under ytan.

Jag utlovade ordentlig bloggning, det har inte skett. Istället har jag sysselsatt mig med att ta hand om en sjuk bebis, sovit, sovit, sovit och jobbat.
Nu är iallafall veckans arbete avklarat, som bestod av 2 stängningar i delikatessen, och min trötta uppenbarelse är placerad i ett nattligt bad (som ska göra mig jäääättesömnig).

Jag får försöka mig på det igen imorgon. Nu häller det att få ut skinkdoften ur mina porer.

Jorrå.

Ny vecka, nya tag! Jaja, iallafall nåt sånt.
Bebis bestämde att det var dags att vakna 6.15 i morse (vilket händer alldeles för ofta nuförtiden) och jag var självklart inte nöjd över detta. Lyckligtvis levererar den lille rackaren underbara överraskningar ibland och idag innebar det att somna om efter vällingen i ottan. Det tackar vi för!

När vi väl vaknar igen och även måste gå upp är det fortfarande trötta ögon men räknas nog snarare som en lätt medvetssänkning än en djup koma. Idag ska vi blogga, ha hantverkarbesök, promenixa och träna! Vilken dag!

Snart så.

Jag har så mycket jag tänkt blogga om men precis som med allt annat just nu räcker inte riktigt orken till. Imorgon tänker jag vakna pigg och alert och sen ha en grym vecka. Yepp, så blir det!

Sirapssegt

Familjen Lindberg/Karlsson är inte speciellt pigga idag. Efter en sen kväll (dock på varsitt håll), en tidig uppgång och lite alkohol var ingen superpigg kl 6.00 i morse när bebis vaknade. Speciellt inte Chrille som var tvungen att gå upp och ta hand om honom. Jag sov gott vidare. He he.
Lyckligtvis somnade bebis om till slut men även dessa extra timmars sömn var inte tillräckliga. Dagens inplanerade träning blev avbokad.
Även om jag faktiskt på riktigt övervägde att släpa mig iväg till gymmet. Efter jag sagt "Jag mår så illa att jag vill spy" så bett dock Christians argument att avboka på mig. 
Aktivitetsnivån i hemmet är nu mycket låg, även om lite frukost gjorde livet lite bättre. 
Nu gäller det dock att ladda då det vankas fest med nya jobbet ikväll.
Har jag nämnt att jag precis har blivit nykterist?

Megaslapp bebis sover numera med sitt får. Tack Mormor.

Fel beslut.

Bebis tar en lunchlur sen några minuter. Jag tänker.

- Jag är ju helt galet trött. Jag kanske ska passa på att sova lite nu när bebis ändå sover. 

Nja, jag kollar på en serie först.

Efter serien.

- Åååå soffan, du är så skön, jag vill bara mysa med dig med slutna ögon men den rackarns ungen kommer ändå vakna snart så vi får ta det myset vid ett annat tillfälle.

Slötittar lite på tv.

- Åååå soffan. Du är så varm och skön! Jag vill hämta ett täcke och inte lämna dig på hela dagen men det går inte.. Han vaknar när som helst...

Efter en timmes tv-tittande så är bebis inne på 2½ timmes lur och jag hade läääätt kunnat både hinna med att somna, sova en grym lur och vakna av mig själv helt utvilad. Nu kan jag dock konstatera att det är alldeles för sent för att göra något sådant. 2½ timme är ju redan betydligt mer än vanligt...

Jag är bitter!

Halv lycka.

Natten igår bjöd på ännu mer insomnia och morgonen på den traditionella förlamande tröttheten. Lyckan var därför total när bebis gick med på att somna om med mig i sängen vid 7-rycket och bjöd på sovmorgon till kl 9.00. Grymt!
Jag känner mig fortfarande galet trött men det kunde varit betydligt värre.
Imorgon är det äntligen dags för min andra arbetsdag och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot en barnbidragsfredag i delikatessen!

Plötsligt händer det.

Idag är dagen som jag tror att man kan räkna som att min bebis började gå. Efter några veckor med fåtal steg och mycket irritation från hans sida när man försökt få honom att gå, så går han bara helt plötsligt. Skum den där ungen, han gör bara som han vill.

Gills det?
Och ja, jag mutar honom för att lyckas dokumentera detta på film. Han har dock gått flera gånger innan idag =utan muta.

Halleluja!

Jag somnade på soffan och sov i 2(!) timmar! Vi tackar bebis för att han bjöd på en så fin tupplur!
Luren utfördes iklädd träningskläder då det var tänkt att det skulle traditionellt onsdagstränas men det lyckades jag sova förbi. Nu blir det megaslappt idag istället för att försöka vila tillbaks lite ork. Snark!

Kiiill me!

Idag är ingen bra dag. Tröttheten är förlamande och även efter flera vakna timmar kan jag inte ens piggna till 3%. Det känns som en ganska orkeslös period och jag orkar inte riktigt anstränga mig gällande något.
Nu hoppas jag innerligt att bebis tänkt sova förmiddag snart så jag kan göra detsamma.

Blaj blaj

Jag låter en bild på min son kommunicera hur jag känner mig just nu. 

Trött men kan inte sova med någon som snarkar i helt galen ljudvolym bredvid mig. Ska det bli något sovande för mig misstänker jag att jag måste lämna den här sängen för en mindre tinnitusframkallande miljö.

Snark! Eller just nu, jag önskar att det vore snark.

Tufft.

Vi kan konstatera följande:
1. Jag är tydligen på ett bloggigt humör idag.
2. Bebis har totalt trashat hela huset och jag har ingen lust att städa.
3. Det är ganska skönt att ha en bebispappa. Det märker man definitivt när denne inte är hemma.

Bebis har en 8/10-dag på ansträngningsskalan. Jag tycker man tydligt kan se på hans onda blickar/miner på korten nedan att han vill göra mitt liv jobbigt idag.

Albert och jag.

Det blev till slut en fin höstdag ändå och efter en förmiddagslur så kändes det inte helt politiskt korrekt att hålla sig inomhus längre. En grym sak med att bo i hus är att det är väldigt enkelt att ta sig utomhus och man kan till och med sitta och dricka kaffe vid huset när bebis leker i löven.

Väl inne igen testar Albert Einstein mitt tålamod genom att dra ner alla blommor samt lampan bakom soffan 26 gånger. När jag försöker tillrättavisa honom börjar han antingen skratta eller blir skitsur.Ja, jag kanske kan flytta på dom utsatta sakerna men jag vägrar ge mig. Han ska lära sig.






Ps. Någon som känner en bra bebisfrisör som kan få bebis att se mindre ut som en galen vetenskapsman?

Det gäller att passa på.

Barnet vill gå upp när det fortfarande är mörkt ute. Jag håller inte med utan skulle som vanligt gärna betala 125000 kronor för att få sova 3 minuter till. Jaja, det är tydligen inte jag som bestämmer hur mycket man får sova här hemma längre så det är bara till att traska upp i mörkret.
När klockan är 9.00 har vi redan hunnit tvätta, städa, handla och äta frukost. Klockan 9 ska man egentligen inte ens ha gått upp. Vad har hänt med mitt liv?
Det är bara 12 år kvar tills bebis blir tonåring och när han då börjar med sovmornar till 12.00 ska jag sova minst lika länge och ta igen all den här missade sömnen. Får bara se till att inte skaffa några fler barn alternativt barn som gillar sovmornar så inget pajjar den planen.

Chrille håller fortfarande till i Monaco så jag och bebis är ensamma idag också. Efter morgonens besök på mataffären, då vi fick känna på det kalla, fuktiga klimatet, bestämde jag att vi ska hålla oss inne idag och slappa järnet. Kolla serier, film och käka choklad står på agendan. Måste bara se till att sätta på mig pyjamasbyxor för att detta ska kunna genomföras på bästa sätt.
Nu tar bebis dagens första lur och jag försöker bestämma om jag ska passa på att göra detsamma.

Såhär.

Det här är vad som händer här hemma, hela tiden.

Upp på möbler, vråla något obegripligt, skutta/runt runt lite och sen ner igen. Om och om och om igen.
Vi tycker tydligt inte riktigt att samma saker är roliga jag och bebis.

Lite lugnare.

Ibland är det så att livet kan kännas lite lättare efter man fått chans att prata igenom saker och komma fram till ganska bra beslut. Jag tror att livet kanske blir ganska bra framöver ändå, även om det kanske inte blir som jag hade tänkt mig från början.
Nu hoppas jag bara att vår nya plan faktiskt kommer funka.

Giant step.

För ett år sedan kunde bebis inte ens lyfta upp sitt eget huvud. Nu sitter han här och äter gröt, med sked, helt själv.

Jag kan konstatera att jag inte har gjort något som ens kommer i närheten storleksmässigt i personlig utveckling det senaste året och att se en bebis äta själv gör hjärtat varmt.

Jag checkar ut.

Vissa saker går inte riktigt som jag tänkt mig just nu och tiden framöver känns allt annat än perfekt. Jag får desperata tankar på lösningar som jag kanske måste ta till men ingenting känns speciellt bra. Det är jobbigt att känna att man måste ta beslut med pest eller kolera-konsekvenser.
Jag hade bara velat att vissa saker inte var som dom var, men det är dom ju. Vad ska man göra?

Grattis Bebis 13 månader!

Man kanske inte ska "uppmärksamma" månadsdagar när man passerat 1 år men det är ju en tradition här på bloggen som måste upprätthållas.

Framsteg har skett i massor den senaste tiden. Bebis klättrar på ALLT! Favoriter är att bestiga trappan och klättra upp och ner från soffan. Numera äter han ganska ofta samma mat som oss och då helst själv. Att använda sked och till och med faktiskt få i sig mat funkar fantastiskt bra.

Egen vilja finns det sinnessjukt mycket av. Man pekar på det man vill ha och får man det inte vrålar man. Mycket charmigt drag, not!

Gå gör vi inte ännu. Steg har tagits och stå utan stöd funkar grymt bra men hittills är det mycket populärare att krypa i galen fart och springa runt med hjälp av möbler. Och just ja, klättra då ja. Varför gå när man kan klättra?!

Förutom den där mycket starka egna viljan är det en grymt mysig bebisperiod!







Följande syn möter mig efter ett obevakat ögonblick.

Vill (inte).

Så då var det dags, imorgon börjar jag jobba! Hjälp!
Ångesten är total. Inte över att jag nu ska börja jobba (kul) utan att jag inte längre kommer att vara helt mammaledig och då inte få vara med min son hela tiden.
Nu är det visserligen så att jag inte börjar jobba heltid på ytterligare 2 månader, vilket känns som en ganska lämplig upptrappning, men det känns jobbigt ändå.

Separationsångest är bara förnamnet. Jag misstänker dock att min lille bebis inte kommer att reagera nämnvärt på min frånvaro...