What I didn't know del 15.

Jag hämtar lite inspiration från de Jennie tidigare "undrat" om och tänkte belysa första tiden med bebis lite.

Vi befinner oss i slutet av vad som känns som en evighet av krystande. Det svider som tusan i "den nedre delen" och vid varje värk bebis inte kommer ut känner jag att jag orkar verkligen inte ännu en värk.
Jag blir som besatt och känner att nu måste eländet ta slut. Jag börjar nu att krysta när jag inte har värk vilket barnmorskan informerar mig om att man inte får.
Nu känner jag ganska tydligt att något håller på att hända, något är på väg ut.
Efter kanske 2-3 värkar då bebis nästan är ute men när värken slutar åker in igen (det låter skumt, jag vet) så kommer han äntligen ut och jag fattar ingenting.
Jag kommer ihåg att jag inte fattade någonting och det första jag sa var "Vad hände?".
En person med mer koll kanske på direkten borde fattat att "Nu kom bebisen", jag tänkte bara att nu hände något och att det direkt slutar göra ont.
Från megamegaont till ingenting på 1 sekund!


Snabbt efter jag reagerat på att något hände kommer också bebis upp på min bröstkorg. Så där låg alltså helt plötsligt en bebis (hjälp!)! Han har inte sådär röd som jag tänkt mig utan ganska vit (vet inte varför) och ganska kletig.
Nu säger jag "Vad söt han är!" "Men vad äckligt han luktar!".

Söt? Kanske inte med facit i hand.

Jag tyckte just i den stunden att han var väldigt söt även fast han var vit, kladdig, en konformat huvud och verkligen luktade skitilla.
Lukten var lite instängt eller hur man nu ska beskriva. Unket kanske? Det kanske inte är så konstigt i och med att han legat därinne i massa äckligt vatten i nästan ett år.

Fräsch morsa?

Allt som hände sen på förlossningen är en stor dimma.
Jag skulle amma ganska snabbt där efter och det var typ som om barnmorskan förväntade sig att jag skulle veta hur man gjorde. Jag försökte själv (enligt typ efter hur man sett att det går till på film) men det gick inte så bra och efter lite positionsändring och hjälp lyckades jag i alla fall.
Sen tror jag att Christian skulle hålla honom.
Vi vågade knappt röra bebis då han var pytteliten och kändes hur ömtålig som helst så när vi skulle förflytta honom emellan oss visste vi inte hur vi skulle göra.
Det slutade med att Christian fick sätta sig i en stol och barnmorskan lyfte bebis från mig till Chrille.

Efter detta ska man föda fram moderkakan. Nu börjar barnmorskan snacka om att man åter igen ska krysta. Ordet krysta var inget ord jag ville höra just då men efter en ganska liten ansträngning (om man jämnför med vad man gjort innan) så kom den rackarns kakan ut.
Barnmorskan ville gärna visa upp den och använde ord som "Fin" och "Fantastisk" för att beskriva utseendet. Jag håller inte med.
Vi fick även ta med den hem om vi ville.
Vi avböjde det generösa erbjudandet.

Efter något stygn (gör inte alls ont) och ett krav på toalettbesök ("Du får inte låsa dörren, den måste vara öppen") var jag så trött att jag hade svårt att andas och fick sitta ett tag.

Någonstans här efter så märker jag att jag har något svart i ansiktet och bebis är också ganska svart.
Efter en kort stunds detektivarbete märker vi att bebis har bajsat i sin filt och är nu dränkt i bajs.
*Nyföddbebis-bajs är typ som svart kåda och är typ omöjligt att få bort.


Barnmorskan (tror jag i alla fall) hjälper oss att göra rent honom och sätter på honom en blöja (vi vågar inte byta en blöja på en sjukt lilla bebisen själva).
Vi väger (det borde vi gjort innan blöjan?) och mäter bebis och får sedan äta den omtalade brickan med smörsåsar.
Aldrig har O'Boy och macka smakat bättre!

Sen packade vi ihop hela familjen (bebis i någon skum barnvagn, jag i en rullstol och Chrille som packåsna) och åkte upp till BB.

Vad som händer på BB får vi ta en annan gång.