What I didn't know del 13.

Egentligen tycker jag att det är lite nördigt att länka men detta blogginlägg är i princip exakt så jag upplevde sista delen av min förlossning. Utan överdrift.


http://www.finest.se/userBlog/entry.php?uid=28711&beid=1608382

Jag vet att jag redan skrivit om att det gör sjukt ont att föda barn men det är värt minst 1 inlägg till.
Vi kan nu då behandla den sista delen av förlossningen.
Jag är inte helt säker på att på att jag har rätt i det vetenskapliga i det hela men det spelar ingen roll.

Jag minns det som igår.
Klockan är nu cirka 15.30. Jag har varit på förlossningen sen 05 och efter jag fått epidural så jag har faktiskt haft ganska många timmar som varit helt okej. Jag har kunnat äta och vila.
Jag sitter på en pilatesboll  med överkroppen lutad på sängen och då börjar det göra ont.
Helt plötsligt hör jag liksom inte vad barnmorskan eller Chrille säger. Det gör så ont att jag inte kan koncentrera mig på något annat än det onda.
Jag berättar för barnmorskan att det börjar trycka neråt och att det gör sjukt ont.
Hon säger åt mig att lägga mig i sängen igen.
Nu någon gång blir jag undersökt och får veta att jag är öppen 9 cm vilket gör mig lite nöjd mitt i det onda. Det är bara en liten centimeter kvar. Det jag inte visste då var att det var nästan 6 timmar kvar tills bebis skulle titta ut.

Jag kan definitivt säga att det där fruktansvärda "trycket" är det absolut hemskaste med hela förlossningen. Det känns inte som någonting annat jag upplevt. Att jämföra det med någon slags hemsk tarmtömning är ett skämt.
Hur jag än försöker beskriva det kan man inte förstå om man inte upplevt det men jag får dra till med något.
Vi säger att det känns som någon försöker dra ut Mount Everst ur ens ändtarm.
Den värsta smärtan sitter just precis runt ändtarmen men det gör också jävligt ont i ryggen och resten av underkroppen också för den delen.

Smärtan är så hemsk att man säger saker som "Det går inte", "Jag kan inte", "Jag orkar inte".
Jag började tigga kejsarsnitt och fundera på att be om att bli sövd.
Trycket är konstant och sen när man får värk på det också så känner man som om kroppen håller på att slitas sönder.

Jag är trött, så sinnessjukt trött och mellan varje värk orkar jag knappt kommunicera.
Sen någonstans där i allt det onda så börjar dom där krystvärkarna. Det är också sjukt konstigt.
Även om man aldrig krystat innan så vill hela kroppen att man ska göra det.
Först vet jag inte hur jag ska göra.
Okej, krysta lyckas jag väl med det räcker liksom inte. Man måste krysta på ett sätt och ställe som man inte  ens visste om att man kunde/hade.

Jag ligger där och känner att det händer ingenting när jag krystar (för det känner man) och får ännu mer såna där tankar. "Det går inte", "Jag orkar inte mer". Jag är också ytterst kommunikativ gällande detta men får inte så bra respons på detta. Barnmorskan börjar liksom inte mesa med mig, hon blir typ arg och säger åt mig att skärpa mig.
Någonstans där blir min kropp typ besatt av något monster som gör att jag krystar och krystar som en galning.
Äntligen händer det något, det känner jag. Då introducerar vi nästa smärta!
Det svider, svider som om någon hällt något frätande över hela ens nedre regioner.
Denna nya smärta får mig att bli galen, nu måste den där bebisen ut! Jag orkar inte mer!
Man får ju bara krysta när man har värk så när värken slutar får man ligga där och vänta med sitt "tryck" och megasvidande. Jag krystar även fast jag inte har värk för jag orkar inte mer, barnmorskan säger att jag inte får.

Sådär håller det på typ 10 värkar och jag känner äntligen att något är på väg ut.
Helt plötsligt upphör all smärta men jag fattar liksom inte att bebis är född. Jag reagerar bara på att smärtan är borta.

Vissa säger att man glömmer bort att det gjorde ont direkt när bebisen är född.
Det gör man inte. Jag kommer aldrig glömma.


Oj det blev väldigt långt och jag känner ändå att jag var kortfattad, Haha