Den där ungen han hånar mig. Jag står natt och dag (kanske lite överdrift) och lagar fantastiskt mat (även detta kanske överdrift) till hela familjen. Det serveras allt från lax och korv stroganoff till dagens cannelloni och det är för det mesta samma visa. Man tar några tuggar för att stilla den värsta hungern och sedan vägrar man äta.
Istället så:
- Slänger man mat på golvet.
- Slänger man bestick på golvet.
- Försöker man ta sina föräldrars mat.
- Försöker man mata sina föräldrar.
- Tar man sina föräldrars bestick.
- Vrålar man.
- Skriker man.
- Gråter man.
När man själv försöker inta middag kan någon (eller alla) av dessa aktiviteter vara åtminstone liiiiite störigt.
Nu kanske jag tog saken till sin spets för ibland äter han faktiskt mat, och detta även med god aptit, men om jag vore en spelare hade jag inte blivit en rik kvinna genom att sätta pengar på att ungen ska äta.
Så mat funkar alltså inte meeeen det finns något annat, nämligen frukt!
Precis som sin far är en han är stor fruktoman.
Hans far kan sluka en ask vindruvor på vägen hem från affären, 5 clementiner på 33 sekunder och 12 plommon under tiden en normal människa hinner blinka. Hans son är alltså likadan! Kanske inte riktigt lika snabb och i lika stora mängder hittills men kärleken till frukt finns där och den är stor.
Varje dag är jag tvungen att se dom två tillsammans dela på en vindruva eller ta ett bett från ett gemensamt plommon och befinna mig utanför gemenskapen.
Glädjen i Chrilles ögon när han får introducera sin son för en ny frukt är enorm och något som jag inte kan förstå.
Fy sjutton, they make me sick!
Alltså, en gla skit!!!!
SvaraRaderaFrukt är godis heter det ju. Se till att komma med i gemenskapen.
Han är speciell och vet vad han vill och så ska vara, det ordnar sig med maten och han älskar frukt, det är bra, som sin morfar också! / Soffi
SvaraRadera