Klockan 6.30 imorse vaknade jag av att bebis lät i sin säng. Jag släpade mig upp och provade att stoppa in nappen. Bebis blev tyst och jag la mig i sängen igen. Uppskattningsvis 30 sekunder senare låter bebis igen. Åter igen släpar jag mig upp och denna gången tar jag upp bebis och vi går gemensamt till köket för att göra välling.
Egentligen borde inte bebis vara hungrig 6.30 men vaknar han så brukar det vara mat han vill ha.
Vi går tillbaks till sängen och jag lägger bebis bredvid mig för att ge välling. Bebis äter visserligen välling men inte med tillräckligt god aptit för att vara en väldigt hungrig bebis. Efter bara en stund (och lite välling) slutar bebis äta. Rullar över på sidan, mot mig och ger mig en kram och en puss.
Bebis åt inget mer just då och var förmodligen inte hungrig utan vaknade troligtvis bara och ville inte vara själv.
Den där kramen och pussen var det raraste på länge och fick mitt mammahjärta nästan att spricka av kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar