Det är inte sådär jätteball att åka bil 4 timmar. Det är helgens lärdom.
Jag körde ungefär halva sträckan vilket var ganska pest.
Först solnedgång med störig sol, sen mörker med noll möjligheter att köra med helljus och då typ gissade jag vart jag trodde vägen gick. I Vara gav jag upp då jag kände en begynnande dödsångest orsakad av min egen körning börja komma smygande.
Någonstans efter Laxå höll jag på att döda hela familjen också.
Den där rackarens linsen som varit ett riktigt irritationsmoment en tid nu blev nästan mitt fall.
Linsrackaren var lite störig så jag skulle pilla den på plats men misslyckas fullständigt.
Linsrackaren vägrar återvända till sin rätta plats vilket gör jag ser typ 0% på ena ögat.
Att köra bil som blind i mörker är inte att rekommendera.
Jag försöker pilla tillbaks den men lyckas inte och kan inte koncentrera mig helt på den uppgiften heller då all min energi går åt att försöka hålla mig kvar på väggen.
Jag känner mig mer än mycket stressad och blir helt varm.
Christian föreslår lugnt att vi måste stanna men i och med att jag inte ser är det svårt att se en plats där vi kan stanna.
Efter dödens färd på 1-delen av en 2-1 väg så kommer vi till 2-delen och det känns inte lika trångt och ansträngande längre så jag kan äntligen pilla tillbaks den jäveln på sin rätta plats och ser igen.
Jag pillade inte på någon mer lins under resten av färden.
Bebis sov i alla fall 75% av resan, var glad 5% och gnällde resten.
Väl hemma har han bestämt för att visa upp en ny färdighet nämligen ett sinnessjukt irriterande missnöjt vrål.
Jag uppskattar det inte då jag är trött, hungrig och lite åksjuk.
 |
| Elias njuter (?) av en puss från sin morbror. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar